Lena Frölander-Ulf söker djupet och mörkret

Hon har gått från att vara ’världens lataste tonåring’ till att bli närmast besatt av att arbeta. Barnboksförfattaren Lena Frölander-Ulf älskar att skapa – inte minst i skrapkartong.
– Disciplin för mig handlar ofta om att sluta jobba.

Av Viktoria Myrén

– Min man är likadan, ibland åker vi till landet och säger nu ska vi bara jobba lite grann och ägna resten av tiden åt att påta i trädgården. Men sen sitter vi där på kvällen som två utsvultna hamstrar, säger Lena Frölander-Ulf och lutar sig framåt och kröker ryggen för att illustrera utmattningen efter en dags intensiva arbete.
– Jag skulle behöva Skalmans mat- och sovklocka, tillägger hon med ett leende.
När Lena Frölander-Ulf var nitton år gammal så arbetade hon under ett halvår på en restaurang i Grekland. Hon hade inga lediga dagar, festade varje kväll och gick ändå upp och till jobbet på morgonen.
– Och sedan dess har jag aldrig slutat jobba, säger hon.
Att hitta på saker är bland det roligaste hon vet.
– Ibland kan det vara tungt att slutföra något men om man en gång har upplevt känslan i att göra klart en berättelse, så vill man åt den känslan igen.
Och hennes arbetskapacitet behövs, för i flera böcker (både egna och andras) har hon gjort illustrationerna i så kallad skrapkartong. Ett kartongpapper belagt med en vit kiselyta och ovanpå det svart färg är grundmaterialet och med hjälp av ett vasst metallverktyg, ett slags kniv,  skrapar sedan Lena fram den vita färgen och bilderna. Det är ett monotont och tidskrävande arbete.
– I bästa fall är det meditativt, i sämsta fall kokar det i mitt huvud. I mitten av arbetet med Mörkerboken tänkte jag att det här är ju fruktansvärt, det här gör jag aldrig om.
Hon ler.
Men sen gick det sex år och Lenas skrapkartongbilder ställdes ut på Frankfurts bokmässa för att lyfta fram finska illustratörer. På fanérskivor, som var två och en halv meter höga tronade slottet ur Mörkerboken med tillhörande eldstad och omgiven av skog.
– När jag såg bilderna kunde jag inte förstå att det var jag som hade gjort dem, jag som var världens lataste tonåring. Att jag hade lagt ner allt det arbetet.
Hon skakar på huvudet.
– Jag har blivit lite snabbare nu, har blivit så bekant med tekniken, men då tog det cirka en hel arbetsvecka per bild och jag fick jobba med handledsstöd på båda armarna för att orka, säger hon och skrattar.
Mörkerbokenkom till för att Lena ”ville göra den mörkaste barnbok som någonsin gjorts”. Hon bad författaren Hannele Mikaela Taivassalo att skriva någonting riktigt mörkt.


Hela intervjun finns i Opsis nr 3